Konsten.net 6 september 2018

Dagens Nyheter 30 augusti 2018

Dagens Nyheter 15 april 2015

ang-15

Dagens Nyheter 24 maj 2012

recension-dn

Recension i Omkonst

 

Recension - Anna Brodow

Utställning som träffar mitt i prick

Publicerad i Svenska Dagbladet  29 november 2008

Målningar kallas Katarina Klingspor Ekelunds tecknade röda träd gjorda med färgpenna på papper. Det kan tyckas som hårklyveri att börja med att slå ned på ett ordval, måleri istället för teckning, men i själva verket har det betydelse. Under senare år har flera unga tecknare såsom Patric Larsson och Fredrik Hofwander uppmärksammats genom utställningar och prestigefulla priser. Minutiöst utförda blyertsteckningar och tidskrävande monumentala teckningar med färgpenna har nämligen varit ett sätt för konsten att återvända till begrepp som autenticitet och närvaro (minns någon hur föraktade dessa var under postmodernismens 80-tal?) utan att tanken dras till traditionellt måleri. När konstnärer investerar en betydande mängd tid i att göra verken är det ett uttalande som måste vägas in. I konsten har funnits ett behov av att återerövra konstnärssubjektet och hantverkets betydelse. Det är i dagens högt värderade teckningskonst jag placerar Katarina Klingspor Ekelunds träd, inte i en måleritradition vilken som helst. Och jag måste säga att hon är lika god som någon annan av de prisbelönta. Jag blev närmast förvånad över hennes utställningslista. Hur har någon som ställt ut så sparsamt under åren kunnat utveckla en sådan säkerhet? Den här utställningen är ju mitt i prick. Träden som alla är individuellt utformade har en tydlighet i idé och utförande som har pressats fram genom åtskillig tankemöda. Imponerande är även de två skulpturerna föreställande papperspressar. De materialiserar en rörelse som pressar ihop och bläddrar isär papper. I ett tidigare verk, 31720, som visades på Liljevalchs vårsalong, representerade målade pappersark dagarna i ett liv. Här tar en frihetslängtan sig uttryck i papperets förmåga att spjärna emot ett tryck.

ANNA BRODOW INZAINA

 

Omkonst - Katarina Klingspor Ekelund, Galleri Anders Lundmark, S

Recension i nättidningen Konsten:

Galleri Anders Lundmark, Stockholm: Katarina Klingspor Ekelund (20/11-14/12)

Trädet i konsten är ett underskattat motiv. Men inte desto mindre effektfullt. Johanna Karlsson och Ann Böttcher är två konstnärer som tagit trädet in i samtidskonsten, och Katarina Klingspor Ekelund följer en likartad bana. Hos Galleri Anders Lundmark har hon skapat en fiktiv träddunge, där hennes teckningar av nakna, spröda trädstammar omsluter galleribesökaren. Precis som Böttcher och Karlsson är hon minutiöst noggrann med sitt hantverk, och tecknar träden tunt med rödpenna så att de yttersta grenarna påminner om nervtrådar på gränsen att försvinna ur synfältet. De gemensamma dragen är uppenbara, men varje träd har en individualitet som man inte kan bortse från. I detta avseende kan de tolkas som tecken just för individualitet och personlighet, de blir ställföreträdande personer med vilka vi kan inleda ett tyst samtal. Den klarröda färgen gör också att vi känner oss inbjudna till samtalet, det är inga döda och avlövade trädkroppar vi betraktar utan behållare som bär löften om ett spirande liv när solen åter börjar lysa. Katarina Klinspor Ekelund förvandlar inom ramen för utställningsrummet naturen från ett objekt till ett subjekt man kan känna både respekt och nyfikenhet inför. (Adress: Bjurholmsplan 23)

kultur@svd.se

Göteborgs Posten 2002

recension-gp-2002

Jag minns ett ord, jag minns ett träd

Text: Bo Bjelvehammar Publicerad 14 mars 2012

Tomelilla.

I ett mörker i senvintern råder en stor tystnad, men den är inte total, inte heller i ett ymnigt snöfall, träd är ofta i rörelse och inte få säger att stenar har ljud för sig, inte bara Gunnar Ekelöf utan även Jesus sade så om sina lärjungar.
Om de var tysta skulle stenarna ropa.

Ernie Lindgren lyssnar in stämningar och rörelser på sina vandringar i naturen, han låter sina ögon fånga och ta in det som han ser, han omvandlar det i sitt inre, han låter det färgas av sina känslor , han sätter ord på det. Och i sitt skapande låter han former fullborda det som han har sett och känt, han kan låta en skarp kant irritera och locka, han kan förlänga eller understryka vikten av det som ha har att säga, genom att förlänga eller förtjocka en linje. Och han låter inte färgen störa en upparbetad stämning, det vita papperet, arbetar i en vit pappersmassa.
Det märks både en noggrannhet och en varsamhet i hans skickliga arbete, hän äger grafikerns stränghet och minimalistiska förhållningssätt. Han är aldrig påflugen och arbetar inte med manér, han låter oss själva se och bestämma vad vi ser, han tar inte ifrån oss ögats glädje att upptäcka och utforska.
Det är nu lätt att tänka på Rune Hagbergs objekt, de vita slutna rullarna, även om jag inte ser samma pessimism i Ernie Lindgrens objekt, snarare finns här en öppenhet och en generositet. Och en större dynamik i förändringar över årstider och ljusvariationer.

Katarina Klingspor Ekelund har även hon i sitt arbete, ett förhållande till naturen, hon är inte en utforskare i allmänhet, utan håller sig till träd, hon visar i storformat röda penntecknade träd på en vit bakgrund av papper. Och det förefaller vid en första slarvig blick vara en dunge av likadana träd, tunna och spretande mot himlen och bladlösa. Nu vet vi att det är sörjt för att inga träd växer upp i himmelen och att dessa träd inte är lika. Konstnären har följt vindlande vägar in i varje grenverk, hon låter varje träd bli en organisk individ, det röda livskraftiga blir så tydligt mot det vita, det går nästan att ta på det livskraftiga inne i varje gren. 14 personligheter, solitärer.
Det Katarina Klingspor Ekelund vill säga är förmodligen detta, att om vi ger oss tid att se och lyssna, så blir vi medvetna om att varje träd är en individ, liksom varje människa. Ett träd har sin egen plats, sin egen melodi och sina egna rörelser.

Om individualismen talar Werner Aspenström i Trädet:

”Jag minns ett träd, en lönn, en lönnkupol som hösten länge gått och sneglat mot.
Jag minns när kronan nästan ljudlöst föll och lade sig som krans kring trädets fot.”